Fd kollegan övlt Stellan Bojerud har sänt mig
denna artikel. Stellan har gett mig tillstånd
att lägga ut den här på Bloggen.
Artikeln har tidigare varit införd i
Kungliga Örlogsmannasällskapets tidsskrift
"Tidskrift i Sjöväsendet"
Sjöstriden vid Koh Chang 1941
Den 17 januari 1941 utkämpades en märklig sjöstrid vid
Koh Chang i Siamesiska bukten. Ön Koh Chang är en av
större i den thailändska arkipelagen och belägen ca 30 mil
öster om Bangkok nära gränsen till Kambodja. Det märkliga
med denna strid är att uppfattningarna om vad som verkligen
hände under det relativt korta stridsförloppet ännu idag
uppvisar stora avvikelser då de redovisas i olika källor.
Med tanke på att Thailand är ett populärt resmål för
svenskar och då Koh Chang är en etablerad turistort,
kan det vara på sin plats att presentera denna sjöstrid
i fjärran farvatten även för en svensk läsekrets.
Bakgrunden
Sedan Frankrike besegrats av tyskarna våren 1940
hade den av tyskarna icke ockuperade delen av Frankrike,
Vichy-Frankrike, fortfarande kontrollen över ett antal kolonier
varibland Franska Indokina (nu Kambodja, Laos och Vietnam).
I Thailand[1] beslöt premiärministern, generalmajor Plaek Phiburnsongkhram, att utnyttja Frankrikes svaghet för att
återerövra områden som Frankrike på 1890-talet avpressat Siam.
På tre täter gick thailändska armén i oktober 1940 in i Kambodja
och Laos.
De underlägsna franska arméstridskrafterna sökte genom
kraftsamling göra ett motanfall i västra Kambodja, vilket angrepp
skulle sättas in den 16 januari 1941. För att understödja detta
anfall beslöt generalguvernören i Indokina, amiral Jean Decoux,
att sätta in sjöstridskrafter för kustbeskjutning och bekämpa
thailändska sjöstyrkor mellan hamnstaden Satahib[2] i östra
Bangkok-bukten och till kambodjanska gränsen.
En stridsgrupp (Groupe Occasionel) hade bildats i Saigon[3]
den 19 november 1940 bestående av lätta kryssaren Lamotte-Picquet (9350 ton[4], 1926, 33 knop, 8-15 cm kan, 4-76 mm lvkan, 4-13 mm lvksp och 12 torpedtuber), kanonbåtarna Dumont d´Urville (2600 ton, 1931, 18 knop, 3-14 cm kan, 4-37 mm lvakan, 6-lvksp), Amiral Charner (1932 = föregående), Tahure (850 ton, 1918, 20 knop, 2-14 cm kan, 1-76 mm lvkan, 4-lvksp) och Marne (600 ton, 1916, 21 knop, 2-10 cm kan, 2-65 mm kan).
Styrkan, som samövats i Camrah Bay söder om Saigon stod under befäl av kommendör Bérenger, vilken tillika var fartygschef på Lamotte-Piquet. Besättningarna var vältränade men fartygen var efter lång tid i kolonierna inte fullständigt underhållna och kunde inte uppnå tabellfarter, utan de större kanonbåtarna kunde exempelvis endast prestera ca 14 knop.
Thailändska flottan
Efter första världskriget hade den siamesiska flottan inte vidmakthållits men efter det att en militärdiktatur etablerats 1932 påbörjades en snabb sjömilitär upprustning. Flottan omfattade i januari 1941 fyra kustpansarskepp, tolv större torpedbåtar och fyra ubåtar samt ett antal andra fartyg. Två kryssare var sedan 1939 under byggnad i Italien, men hade beslagtagits av italienarna.[5]
Den thailändska flottan förfogade över moderna fartyg och hade välövade besättningar.
I de farvatten som fransmännen avsåg operera befann sig kustpansarskeppen Thonburi[6] (2300 ton, 1938, 15 knop, 4-20 cm kan, 4-76 mm lvkan, 4-40 mm lvakan), Sri Ayuthia[7] (1937 = föregående), sex större torpedbåtar av Puket-klass (470 ton, 31 knop, 3-76 mm lvkan, 2-20 mm lvakan, 6 torpedtuber), varibland nr 11 Trad[8] (1935) nr 23 Rayong (1937), nr 32 Chonburi[9] (1937) och nr 33 Songkla[10] (1937) samt två kustubåtar. Härutöver några ytterligare fartyg med ringa stridsvärde.
Fartygen var indelade i två stridsgrupper om vardera ett kustpansarskepp och tre torpedbåtar, som regelbundet avlöste varandra såsom främre styrka vid Koh Chang.
Den franska stridsplanen
Marinchefen i Franska Indokina, amiral Terraux, gav den 13 januari order om att ingångsätta operationen mot Thailand, men kommendör Bérenger, som hade tjänstgjort i dessa farvatten i olika perioder sedan 1911 begärde ytterligare förberedelsetid och utverkade att operationen uppsköts 24 timmar.
Som omedelbar åtgärd sände han de långsamma kanonbåtarna i förväg till ön Poulo Condore utanför Malayas (Malaysias) östkust. Lamotte-Piquet anslöt sig till dem den 15 januari omkring kl 1600. Kommendör Bérenger avstod alltså från att följa den kortare vägen längs Kambodjas kust och valde istället att korsa Siam-bukten två gånger. Härigenom skulle hans styrka närma sig operationsområdet från sydväst och förhoppningsvis undgå att upptäckas av thailändsk kustbevakning.
Fransk flygspaning konstaterade på morgonen den 16 januari två thailändska sjöstyrkor nämligen ett kustpansarskepp och tre torpedbåtar till ankars vid Koh Chang samt ett kustpansarskepp, fyra torpedbåtar, två ubåtar och två mindre fartyg vid Satahib på östra udden av Bangkok-bukten.[11]
Kommendör Bérenger beslöt att anfalla den thailändska styrkan vid Koh Chang. Efter förberedelser och ordergivning satte styrkan kl 2115 den 16 januari kurs mot Koh Chang med en fart av 13,5 knop, vilket var högsta fart för den långsammaste kanonbåten.
Söder om ön Koh Kra lät kommendör Bérenger den 17 januari kl 0545 enligt plan dela upp styrkan i tre grupper, som vardera skulle blockera en av de tänkta utfartslederna från Koh Chang för de thailändska fartygen.
Grupp 1
De mindre kanonbåtarna Tahure (örlogskapten Mercadier) och Marne (örlogskapten Marc) västerifrån mellan Koh Chang och Koh Kra. Sammanlagd huvudartilleristyrka 2-14 cm och 2-10 cm kanoner.
Grupp 2
De större kanonbåtarna Dumont d´Urville (kommendör Toussaint de Quievrecourt) och Amiral Charner (kommendörkapten Le Calvez) söderifrån mellan Koh Kra och Koh Klum.
Sammanlagt 6-14 cm kanoner.
Grupp 3
Kryssaren Lamotte-Piquet (kommendör Bérenger) gick med 20 knop för att spärra östra utfarten mellan Koh Klum och Koh Chang. Kryssarens huvudartilleri var som nämnts 8-15 cm kanoner och hon förde 12 torpeder.
Anfallstidpunkten var satt till gryningen, som skulle inträffa kl 0630. Vädret har av olika källor beskrivits som vackert och klart eller lätt dimma och regn. Av stridsavstånden framgår emellertid att sikten vid gryningen var omkring 10 000 meter för att någon timme senare omfatta hela horisonten.
I morgonljuset framträdde de franska fartygens silhuetter tydligt mot horisonten, medan de thailändska var svåra att se gentemot den bakomliggande terrängen. Förutom de större öarna fanns det ett flertal små skär. Några öar var upp mot 200 meter höga. Farvattnen vimlade av okända grynnor.
På morgonen den 17 januari spanade ett sjöflygplan typ Loire 130 fört av kapten Plainemaison kring Koh Chang och rapporterade omkring kl 0550 två kustpansarskepp och tre torpedbåtar. Han fällde kl 0605 bomber mot marinflygstationen på den närbelägna ön Koh Wai, som emellertid missade målen. Detta innebar att thailändarna blev alarmerade. De svarade med kraftig luftvärnseld och började ta upp ånga. För att spara bränsle hölls nämligen endast lågt ångtryck under natten.
Första fasen
Alarmerade av den franska flygspaningen och bombfällningen hade de thailändska fartygen intagit högsta stridsberedskap och torpedbåtarna höll på att ta upp ånga. Kustpansarskeppet Thonburi var diseldrivet och var omedelbart gångklart.[12]
Omkring kl 0610 (thailändsk uppgift) eller 0614 (fransk uppgift) öppnade Songkla eld med sina tre 76 mm kanoner mot Lamotte-Piquet. Stridsavståndet var 12 000 meter. Strax därpå öppnade även Chonburi eld, först mot kryssaren, men målväxlade snart då kanonbåtarna kom i sikte. Torpedbåtarna hade inte fått upp tillräckligt ångtryck för gång och kunde av samma skäl inte heller använda sina torpeder. Torpedbåtarna hade vardera två vattenrörpannor typ Yarrow.
Kanobåten Dumont d´Urville öppnade eld kl 0615. Kl 0619 öppnade Lamotte-Piquet eld, men salvan gick för långt och träffade land. Detta var ett lyckoskott eftersom salvan träffade och delvis förstörde radiostationen på Koh Chang, vilket innebar att den thailändska styrkan fick svårigheter att begära flygunderstöd. Kryssaren avlossade kl 0630 tre torpeder mot ett kustpansarskepp.
Enligt franska preliminärrapporter hade kustpansarskeppet Sri Ayuthia träffats av minst en torped och torpedbåten Trad hade träffats av artillerield, men båda dessa fartyg hade lyckats undkomma bakom öarna. Enligt flera källor hade dessa fartyg efteråt sjunkit på grunt vatten men senare kunnat bärgas.
Omkring kl 0630 hade de franska kanonbåtarna under eldgivning närmat sig de thailändska torpedbåtarna varvid stridsavståndet nedgått till 2 600 meter. De thailändska torpedbåtarna hade fattat eld och besättningarna lämnade dem omkring kl 0645. Songkla sjönk kl 0653 och Chonburi kl 0655.
Andra fasen
Ombord på kustpansarskeppet Thonburi, som lillsammans med minutläggaren Nong-Sarai[13] (400 ton, 1936, 13 knop, 2-76 mm lvkan, 2-20 mm lvakan) och fiskeriinspektionsfartyget Theo-Utok[14] (50 ton, 1936, 9 knop, 1-37 mm kan) låg för ankar öster om Koh Chang, hade fartygschefen kommendörkapten Luang[15] Prom-Veerapan uppfattat luftvärnselden från torpedbåtarna kl 0605. Omkring kl 0620 varseblev han Lamotte-Piquet och sände då radiorapport om detta till amiralitetet. Samtidigt signalerade kommendörkapten Luang Prom-Veerapan optiskt till Nong-Sarai att inte följa med Thonburi under utbrytningen eftersom detta fartyg hade minor ombord.
Ombord i Lamotte-Piquet upptäcktes Thonburi kl 0634 och 0645 öppnade kryssaren eld från 13 000 meter, vilken besvarades av Thonburi.
Vid kryssarens fjärde salva kl 0648 träffades kommandobryggan på Thonburi varvid bland annat kommendörkapten Luang Prom-Veerapan stupade[16]. Skeppets eldledningsutrustning, hydraulik och styrsystem slogs ut. Fartyget blev manöverodugligt, men efter några minuter lyckades navigationsofficeren styra fartyget med det manuella reservsystem och fortsatte eldgivningen med manuella reservmetoder som bl a innebar sidriktning genom att fartyget girade. Elden var relativt välriktad men långsam. Thonburi hade flera bränder ombord och började ta in vatten.
Kl 0700 ingrep även kanonbåtarna i eldgivningen från ca 10 000 meters avstånd. Thonburi målväxlade därvid till Amiral Charner. Kl 0732 beordrade kommendör Bérenger kanonbåtarna att förfölja Thonburi, men deras låga fart gjorde att de inte hann med. Att han inte själv förföljde med kryssaren berodde på att dess djupgående var för stort för de grunda farvattnen. Kl 0748 sköt Lamotte-Piquet tre torpeder, som emellertid missade, varefter kommendör Bérenger beslöt att avbryta striden kl 0750.
Ett av skälen till att avbryta striden var att kommendör Bérenger inte ville riskera sina fartyg i de grunda och ofullständigt kartlagda farvattnen samt att han förväntade sig att det överlägsna thailändska flyget när som helst skulle angripa hans styrka. Efter att ha avsökt farvattnet efter överlevande började den franska styrkan kl 0840 återfärden till Saigon.
Under återfärden utsattes den franska styrkan för flera thailändska bombanfall. Kl 0858 släppte två flygplan flera bomber, men endast en 50-kilos bomb träffade Lamotte-Piquet, dock utan att explodera. Denna bomb fälldes av korpral Chamraj Moungpaseart[17] från flygplanet V 93 S typ Vought Corsair. Ytterligare flyganfall utfördes mellan kl 0900 och 0940 men avvisades genom stark luftvärnseld från de franska fartygen.
Thonburi stävade samtidigt med kraftig styrbords slagsida norrut, men utsattes av misstag för ett thailändskt bombangrepp, som vållade ytterligare skador. Fartyget hade bränder ombord och tog in vatten, varför det kl 0950 strandsattes på sex meters djup utanför fastlandet vid Laem Ngop[18]. Kl 1100 beordrade navigationsofficeren, som övertagit befälet, formellt att fartyget skulle överges.[19]
Resultatet
Fransmännen ansåg sig ha sänkt kustpansarskeppet Sri Ayuhia samt torpedbåtarna Trad, Chonburi och Songkra vid Kho Chang. Därefter hade kustpansarskeppet Thonburi sänkts öster om Kho Chang.[20] Detta var en avgörande seger och den största franska sjömilitära framgången under andra världskriget. I mer euforiska stunder jämfördes striden med japanernas seger över ryssarna vid Tsushima.
Ovanstående fartyg uppges i det brittiska standardverket “Conway´s All the worlds fighting ships 1922-1946”[21] såsom sänkta den 17 januari 1941. Sri Ayuhia uppges bärgad och därefter reparerad i Japan 1941 medan Thonburi uppges ha sjunkit under bogsering. Trad uppges ha blivit sänkt men sedermera blivit bärgad och åter satt i tjänst.
Denna version av stridens resultat förekommer i många franska och anglo-amerikanska framställningar.[22]
Förlusterna
Som ovan nämnts var från början den franska uppfattningen att två kustpansarskepp och tre torpedbåtar sänkts.Thailändska källor uppger emellertid att endast Chongburi och Songkra sänktes samt att Thonburi skadades så svårt att hon måste sättas på grund.
Rörande personella förluster uppskattade fransmännen att thailändarna förlorat ca 220 man på kustpansarskeppen och 80 på torpedbåtarna samt angav att 82 räddats. Fransmännen uppger att de själva inte lidit vare sig några materiella eller personella skador.
Thailändarna redovisar 36 stupade varav två officerare och 18 man på Thonburi, 14 man på Chonburi och 2 man på Songkla. Sammanlagt var thailändska marinens förluster under kriget 41 döda och 67 skadade, men då ingår även offer för ett franskt flyganfall mot Chantaburi. Enligt thailändsk uppfattning erhöll Lamotte-Piquet omfattande skador, som dock kunde repareras på ett dygn.
Rent generellt gäller att en stridande part oftast lämnar korrekta uppgifter om sina egna förluster men tenderar till att överdriva motståndarens. Så torde fallet vara även vad gäller striden vid Koh Chang.
Fransmännen uttalade efter striderna sin beundran för thailändarnas med beslutsamhet förda strid och deras heroiska hjältemod – något som ingalunda störde den franska självuppfattningen, utan närmast förgyllde den franska segern.
Sri Ayutha och Trad
Nyare fransk forskning anger att Sri Ayutha (kommendörkapten Luang Sangwon Yutthakit) och Trad inte deltog i striden och ansluter sig alltså till den thailändska uppfattningen.[23] Rörande kustpansarskeppet finns det två uppgifter, nämligen att hon på morgonen den 17 januari redan hade lämnat Koh Chang för att gå till Satahib för att fylla förråden respektive att hon redan hade varit i Satahib och anlände till Koh Chang först på kvällen den 17 januari. Trad uppges hela tiden ha befunnit sig i Satahib.
Denna franska källa bedömer att uppgiften om Trad berodde på att en avståndsmätare tyckte sig uppfatta siffran 11 på det mål mot vilket Lamotte-Piquet kl 0619 sköt för långt och träffade radiostationen i land. Siffran 11 var ju det igenkänningsnummer Trad hade. Samma källa anger som trolig orsak för uppgiften om Sri Ayutha att detta beror på flygspaningen uppfattat minutläggaren Nong-Sarai som ett kustpansarskepp. Flygspaningen skedde som nämnts i halvmörker och det var dagsljus först omkring kl 0630.
Rörande torpedbåten nr 23 Rayong är tillgängliga källor eniga om att detta fartyg vid tiden för striderna befann sig på patrullering norr om Koh Chang. Hon var den tredje torpedbåten i stridsgrupp Thonburi.
”Spökskeppet” Thonburi
Jag har funnit sex olika versioner om vad som hände med Thonburi efter striden. Dessa kan indelas i tre grupper nämligen 1) hon sjönk på platsen, 2) hon sjönk under bogsering till reparation, 3) hon bärgades och återställdes i tjänst.
Nutida turistbroschyrer och vraklistor uppger att Thonburi fortfarande ligger på botten utanför Koh Chang och att platsen för vraket är utmärkt med två röda bojar. Detta är helt fel utan det är en förväxling med Chonburi, som förvisso ligger där på 15 meters djup tillsammans med Songkla och de är utmärkta med vardera en röd boj för att underlätta dykning. Det är emellertid sällan som dykning sker vid dessa vrak eftersom sikten är dålig och varierar mellan i bästa fall tio meter och ned till trettio centimeter.[24]
Versionen att Thonburi skulle ha sjunkit under bogsering och blivit totalförlust lever märkligt nog vidare. David Manley skriver exempelvis: ”The Thai transport Chang arrived at Koh Chang shortly after the French departed and took the Dhonburi in tow but she eventually capsized that afternoon and was a total loss”.[25] Att Thonburi fanns kvar efter kriget framgår emellertid av otaliga marinkalendrar och inte minst den tillförlitliga, med tysk grundlighet utarbetade “Weyers Flottentaschenbuch”.
Thailändska marinkällor uppger att hon bogserades till Bangkok och därefter reparerades i Japan. Efter kriget blev hon flaggskepp i patrullbåtsflottiljen. Efter upphuggning placerades däck, brygga och ett kanontorn som monument vid den thailändska sjökrigsskolan Samuthakarn Varje år hålls där den 17 januari en åminnelseceremoni över de fallna vid Kho Chang. Detta är den sanna versionen.[26]
Varför?
Varför blev utfallet av denna strid en lättvunnen seger för fransmännen?
För det första hade den thailändska styrkan för låg beredskap. Detta i sin tur berodde på otillräcklig underrättelsetjänst genom agenter i Saigon, kustbevakning eller flygspaning. Thailändarna hade ingen förvarning om att en fransk styrka var på väg. Likväl borde de ha vidtagit återgärder för att regelmässigt vara stridsberedda under gryningstimmarna. När det väl blivit ljust och god sikt kunde beredskapen ha sänkts.
För det andra hade fransmännen en bra och enkel stridsplan samt valde en för motståndaren oväntad anfallsriktning. Kommendör Bérenger delade visserligen upp sin lilla styrka i tre grupper, men detta innebar inte kraftsplittring utan kraftsamling av eld, samtidigt som motståndaren fick svårare att välja mål.
För det tredje hade fransmännen ren och oförfalskad tur. Dels då helt oavsiktligt radiostationen på Koh Chang förstördes och dels då kommandobryggan på Thonburi träffades tidigt i striden.
För det fjärde fick de thailändska flyganfallen inte någon effekt, vilket dels berodde på sen rapportering men dels även på flygarnas bristande utbildningsnivå och att flygplanen var olämpliga för störtbombfällning. De thailändska flygarna var skickliga och vana att samverka med arméförband, men var ovana att bekämpa sjömål.
Fransmännen hade även tur såtillvida att deras angrepp kom vid rätt tidpunkt. Hade de såsom ursprungligen planerats anfallit ett dygn tidigare hade de påträffat båda de två thailändska stridsgrupperna, som då hade vaktombyte vid Kho Chang. De hade då stått emot två kustpansarskepp och sex torpedbåtar.
Om fransmännen hade tur så innebar det omvänt att thailändarna hemsöktes av otur. Kommendör Bérenger avslutade sin dagorder den 18 januari 1941 med orden ”Utsatta för flygbomber, omgivna av granatnedslag från en motståndare, som slagits med kraft, har ni alla givit ett exempel på mod värdigt era förfäder. Jag är stolt över er – Vive la FRANCE”.
Detta omdöme skulle även kunna tillskrivas de thailändska sjömän, som missgynnade av Fru Fortuna tappert kämpade mot en överlägsen motståndare. Ära över deras minne.
[1] Fram till 1939 hette landet Siam.
[2] Även skrivet Sattahip.
[3] Nu Ho Chi Minh City
[4] Siffrorna är avrundade.
[5] Kryssarna införlivades med italienska flottan som Etna och Vesuvius.
[6] I olika källor anges olika namn såsom Dhonburi, Dombhuri o s v.
[7] Sri-Authia, Ayuthia o s v.
[8] Trat.
[9] Cholburi, Chumburi.
[10] Songhkli, Songkhla, Songgkhla.
[11] Skildringen av fransmännens order och åtgärder bygger på La bataille de Koh Chang 1941. http://www.netmarine.net/bat/croiseur/lamotte/kochang/
[12] Skildringen av thailändska order och åtgärder bygger på Songlod Bichaikul, Koh Chang: le point de vue Thailandais, Encyklopédie Navale de la Seconde Guerre Mondiale. http://www.lemairesoft.happyhost.org/ship/bat/911.htlm
[13] Nhongarhai e t c.
[14] Thiew Uthock e t c.
[15] Luang är en icke-ärftlig adelstitel som förlänas för särskilda förtjänster.
[16] Postumt befordrad till kommendör.
[17] Sedermera pensionerad som överstelöjtnant.
[18] Även Laem Ngob.
[19] Efter kriget har ett minnesmonument uppförts vid Laem Ngop.
[21] Conway´s Maritime Press, Norwich, 1980.
[22] Se exempelvis Kafka, R och Pepperburg R, Warships of the World, New York 1946.
[23] La battaille de Koh Chang. http://www.netmarine.net/bat/croiseur/lamotte/kochang/
[24] http://www.kochangvr.com/seabattlewrecks/kochangwrecks.htm
[25] http://www.btinternet.com/-david.Manley/naval/genquar/kochang.htm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar